Två vita, tända ljus…
Rummet fylls av stråkarnas toner.
Sommarkvällen gör ingen brådska,
natten är varm när den kommer.
Toner av Schubert
kryper in under min hy,
knottrar sig där,
löper som ilningar utefter min rygg.
Det är tyst,
trots musiken.
Himmelen är mörk,
molnen fria att vandra.
Morgondagen ar inte här,
sakta brinner ljusen ner.
Över musikens svagaste toner
sjunger fallets brusande sång.
Den når mig
som den har nått mig
så ofta förut.
Hur många kvällar,
hur många nätter har jag lyssnat,
hur många gånger har jag somnat
till dess lugn, enformig sång.
Framför mig,
–några bilder...
Jag möter en flickas blick,
som jag mötte den då,
–fast då genom speglar,
linser och glas.
–Du är så ung,
fröken Cecilia Lind.
Så begrundande du ar,
med sådant allvar i din blick.
Du såg rakt in i kameran,
men såg inte mig bakom den.
Du ar så ung,
fröken Cecilia Lind,
–och jag,
Fredrik Åkare,
har inget val.
Du gör mig så skör min van,
hela min värld är kär i dig.
Och du rör mig vid min hand,
får mig att smälta.
Sakta och stilla flyter livet fram.
Du håller mig i ditt mjuka grepp,
medvetet eller ej
men du har mig fast.
Jag är kär i ej,
fröken Cecilia Lind.
Det känns bra
när jag får det sagd.
–vill inte göra något
åt känslan jag bar.
Vill varken släcka
eller ge näring,
tiden är det enda jag har.
Du är din egen,
ditt hjärta ar ditt.
Det är sommar,
det är grönt,
det är midsommarafton
och det är kväll.
När våren nalkas,
när sommaren gror,
blir jag på nytt
nitton år.
Jag faller åt känslor,
handlöst sjunken i ett par ögon
som ser på mig.
Jag sitter stilla,
skriver ett brev.
Natten vandrar genom mitt hem,
den släcker ett ljus
och jag tänder den på nytt.
Fallet brusar utanför,
vinden rör ljuset,
som genast får liv.
Skuggorna leker,
vandrar en stund
men lugnet faller åter
och allting blir stilla.
Jag lär mig aldrig,
–vill aldrig förstå
varför tankar och känslor
virvlar och far.
Jag sitter stilla
och i fantasin
tumlar jag vilt omkring.
Jag,
–Fredrik Åkare,
som inte har någon val,
vill hålla din hand,
fröken Cecilia Lind.
Herr Fredrik Åkare,
–han sitter allena,
ingen levandes själ
kan någonsin ana
vad som rör sig
in under hans huttrande hy.
–var tankarna vilar,
vart drömmarna bar.
Sommarkvällen har en skymning
som får mig att drömma,
att söka efter en vän.
Jag vill så gärna stå uti solen,
se dess glöd gå sakta ner.
Jag vill se
hur den färgar himmel och hav
glödande röd.
Jag vill slå mina tomma armar om dig.
Jag vill låta dig luta din axel mot
min.
In till mig,
kommer ljudet från klockor.
Malm som klingar och dör sakta ut.
Tiden flyr,
–men jag har tid
och du ar din egen
tills du känner någons hjärta
mäta takten av dina egna,
pulserande slag.
Och jag möter någon
som tar till sig mina vilsna,
vakna drömmar,
någon svarar till mina blickar
och vi sjunker in
i varandras nyfikna ögon.
Du är den
som får mig att minnas
att livet ändå alltid ar ung.
–att alla mina sorgsna dagar,
vilka jag mött i mitt liv,
inte ar så många
jämfört med dem
som jag verkligen har levt.
En förfluten sommar
gör ingen gammal,
–man blir kär,
tiden faller bort.
Jag,
Fredrik Åkare,
är inte äldre
än fölungen som föddes i går.
Och du,
fröken Cecilia Lind,
du är på pricken mig lik.
Min tvilling i tiden.
Fast inte i år,
inte i veckor mätt.
Jag har mitt sätt
att saga de saker
som jag vill till någon tala om.
Jag lägger orden så dumt,
–vet inte själv
vad jag menar ibland.
Men jag vill kalla dig "min",
jag vill kalla dig "vän".
Två små ord som binder oss till livet.
Två korta band,
starka som livet själv.
–om de vårdas,
håller de för alltid.
Om de lämnas åt sitt öde
brister de över en natt.
Jag sitter så har
en midsommarnatt.
En gammaldagsafton.
Två vita,
tända ljus i höga,
sirliga stakar.
Rummet fylls
av stråkarnas toner.
–jag drömmer.
Sommarkvällen gör aldrig brådska,
natten ar varm när den kommer.
Toner av Schubert
kryper in under min hy,
löper som ilningar
utefter min rygg.
Det tyst,
trots musiken,
himmelen är mörk,
molnen,
–fria att vandra...