- och i ugnen sjuder aftonens måltid

I ugnen sjuder aftonens måltid.
– och köket doftar vilt.

I flaskor väntar oxblodet,

– pustans lantliga, rustika vin.
 

Det doftar lök, enbär,
– rådjurssadel.

Jag minns ögonblicket
då bocken föll.

Skymningens strimla födde ett ljus
morgonens knyte såg ljuset,
– dagen fördes in i vadmalens gråa dräkt.

Stigen försvann in i morgonens fuktiga dis.
 

Skogen,
trygg och dunkel,
– gick på tå längst nattens sista strimma.

Ängarna,
farligt ljusa,
– ryggade från nattens skymning.
De skyndade sig mot det spirande ljuset…

Tyst och stilla i en löpa av morgon.

Dimman slog läger kring mitt gömsle.

Morgonen andades nattens imma.
 

Ur stålets djup,
klämde gryningen fram blydaggens droppar.

I en löpa av morgon satt jag den gången.

Från en dold vrå,
– från ryggsäckens stol,
pressade jag råets liv i den brännheta kulan.

Utan glädje,
– utan sorg
 reste jag mig ur gömställets skydd,
– gick med några lugna steg
mot den fallnes kropp…


Jag är en känslolös kock,
– jag bryr mig inte…
Jag minns hur den föll,
– men det berör mig inte.

Minnen är nära,
– du är närmare mig.
Mellan oss finns bara luften vi andas…

Jag är nära dig.
– jag andas din doft
Jag vill närmare…
 

Jag väver in mig bland mina ord,
jag vill komma så nära…
 
Så nära,

– att du inte låter mig gå ifrån dig…
 att du inte hittar vägen ut genom min hud.

Du gav mig dina drömmars nycklar…
– och i jag tvinnade tunna trådar av dina ord.
 

Av tråden vävde jag en utsmyckad väv,
– med ömma,
vackert klingande.
– gnistrande,
skimrande ord.
 
Vita,
– svävande svanar,
i aftonljusets rodnad…

En måne av silver…
– ett glittrande hav…

Himlavalvets klaraste stjärnor…
den blåaste,

– djupaste,
skönaste natten,
–lyftes fram ur tygets djup.

Lönnens,
– norrskenets
lägereldens glöd…

Nattfrostens skimmer
och höstlövens dans…

Himmelens och jordens symfoni
broderade jag i den vävda bården.


– och jag sträckte upp tyget.
Hejdade dig med den.
Med den höljde jag dina vackra bröst,
– jag lindade in dig i en mjuk,
smekande silke.
Jag svepte in dig i drömmarnas tunnaste tyll…

Fast jag vet knappast hur man gör…

 

Jag målar som oftast…
– likbleka,
frusna drömmar.

Vallmons blommor,
vackra,

– men farliga…
Blodröda,
fyllda av svart galla…

– frökapslarnas gravkammare...
Flödande av mjölkig,
– klibbigt gift…

Sorg och död ur det brutna donet…

Jag målar med en kärv pensel
– på grovt linne.

På töjda,
– och utnötta trasor.

Jag tecknar mina ord på nötande säckväv
– och på allt annat strävt…
Ytterst sällan på en mjuk och varm hud…
– aldrig förr i kvinnas själ.

I går vävde jag in mig själv...
– blev en gnagande knut i en silkessjal.

Jag svepte sjalen omkring dig.
 

Står jag i vägen för dig.
– släpper du förbi mig?