I vårnattens famn
 

… I ruset och i tröttheten breder människans avsaknad av blyghet ut över alla gränser…
– omgivningen tycker nog att vi är ena djävla töntar,
men vi håller inte med dem om det...

 

Du sov inte vid en nattlig färd,
men du vilade du ditt huvud mot rutans svalkande glas.

Dovt mullrande V8 drog oss makligt genom landskapet.

Nattens mörka lundar, skogens yviga salar, gled sakta förbi.


– och som om vi inte fanns till,
lät vi tystnaden bereda sig en plats åt sig själv mellan oss två.
 

Du sa några sparsamma ord.

– och jag…

Jag drabbades av någons slags djävla fobi…
… jag använde mitt tunnaste språk.
Ingen annan kan yttra sig med så skygga och vilsna ord.


Vårnattens dunkel,

– ur spröd grönska uppsprungen,
dimhöljd och tyst…

Finns det något mer fascinerande att bli förstummad av?


Fast,
– jag visste ju redan hur tyst jag blir i vårnattens skymning.
– hur mycket tomhet jag sprider omkring mig.
 

Med sömndruckna,
dåsiga ögon,
såg jag på dig då och då…


Sen dess har dagarna passerat.
Men ännu är det är vår,
fast det är en ny månad.
Det har ännu en gång blivit afton
och en ny kväll.
Lika tyst som den förra.


Du har skrattat,
– och dansat
Du har gömt dig.
– dold dina tårar,
Du har gråtit i min famn.

Men redan långt,
– långt innan allt det hände…

En kanna …
en fjärding,
– hel tunna av mitt blod har du satt i dallring…

… du har sprängt alla hjärtats kamrar

Du har spräckt mina  kärl.

– du värker i mig.
– du tassar omkring i mina dolda drömmar.

 

- och du har frågat mig
om jag tycker att du är en tönt…

Jag drömmer än om vad jag borde ha svarat.

Nej – borde jag ha ropat till dig…

… nej, nej – och åter nej…

…kom nära,

håll om mig hårt.
– plåstra ihop mig

gör mig hel…

… ty du har krossat hjärtats alla kamrar…

 

Men nej,
jag säger aldrig ett ord av det som jag borde säga.

 

Du är så ung…
– och jag är vad jag är.
Vi är tysta och blyga.
För blyga för att fråga, för blyga för att svara,
hårda nog för att tiga…

Men du tog mod till dig och frågade mig om det...
– då kanske det verkade som om jag tyckte så just då…

– så det förvånar mig knappt,
om du tycker att jag är en tönt…

 

Men varför berätta allt detta?

 

Du är ju inte ens här…